Genom åren har Blekingska Nationen haft ett antal olika inspektorer och kuratorer som med olika metoder har varit med och styrt över nationen. En komplett lista över dem finns här: Inspektorer och Kuratorer

Till Blekingskas bal skrivs årligen en krönika över mer eller mindre viktiga saker som har skett runt omkring nationen under året som har gått. Några av dem finns att läsa här: Årskrönikor

Blekingska Nationen – en liten krönika om den första tiden

När Lunds universitet grundades 1666 fanns det i konstitutionen ett förbud mot nationsföreningar och de studenter som bevistade en olovlig sådan sammankomst hotades med relegation. Men redan 1672 fann kansler att han måste ge nationerna sin välsignelse, under förutsättning att de ställdes under en universitetets professors kontroll. Men det dröjde till 1695 innan inskrivning i nation blev obligatorisk. Men snart insåg konsistorium att de lundensiska och skånska studenterna var för många och följaktligen skiljdes de ”Blekingos och dhe från Christianstadz Lähn” år 1697 från de skånska studenterna. Detta kunde dock inte ske förrän blekingarna tog på sig en del av den avsevärda skuld som den Skånska nationen ådragit sig under de första åren. Kuratorn, Lars Feuk (den förste i Blekingska nationens matrikel) betalade skulden ur egen ficka. Det första året skrev inte mindre än 47 studerande in sig i nationen – av dessa hade 35 tidigare tillhört den skånska och bara en var bleking (situationen påminner alltså ganska mycket om den idag!). Så var t. ex. den förste kuratorns, Lars Feuk, anknytning till Blekinge att han hade en styvmor från Bräkne-Hoby.

Men redan 1718 blev det kritiskt. Prokansler (biskopen) beslöt till allas förvåning att ”de som kommer från Christianstad och de som äro födda uti Skåne skola gifva sig  uti Skånska nationen”. Blekingska nationen blev då så liten att man fann för gott att på nytt gå upp i den Skånska, men där var blekingarna så bångstyriga att Skånskas inspektor redan 1722 anhöll hos konsistoriet att få slippa alla blekingar – vilket skedde redan samma år. Men kristianstadensarna fick hos konsistoriet rätt att fortsatta vara med i Blekingska nationen (den Skånska ville inte ha med ”göingar” att göra). Men många skåningar var medlemmar i Blekingska nationen, som därför tidvis var den största i Lund. Till det bidrog också att gotlänningar skrev in sig i nationen. Inspektor Sjöborg kallade sig t. o. m  för ”de förenade Blekings, Christianstads och Gotlands nationer”. Ända in på 1800-talet betraktades Blekingska av Christianstadsborna som deras nation.

1700-talet blev Blekingskas storhetstid, framför allt genom sina framstående inspektorer (historieprofessorn Sven Bring, adlad Lagerbring, satt som inspektor faktiskt i 38 år). Under hans tid tillkom de första blekingska stadgarna, kallade ”Lagar” år 1751. Under hans tid var Blekingska tidvis Lunds största nation. Men i övrigt finns inte många dokument som berättar om nationens väl och ve under 1700-talet (utom delvis i handlingarna från universitets domstol där inte minst blekingar ibland förekom; domkyrkans krypta var tidvis universitetets häkte).

Även på den tiden valdes kurator av nationen själv och kunde väljas om efter ett halvt eller ett helt år. Rekordet hölls av en Hampus Tullberg, som satt som kurator från 1827 till 1841, då man tröttnade på honom. Att vara kurator på den tiden var ganska inkomstbringande, dels genom inskrivningsavgifter, men också genom böter för ”oskickligt uppträdande” som innebar en rad olika saker, t. ex. att föra oljud under en föreläsning eller att störa borgares bröllop. Böterna betalades direkt till kurator, vilket kanske gjorde att dennes vilja att hålla efter bråkmakare inte var den starkaste. Även på den tiden fanns en grupp seniorer. Tjänstemännen var kurator, notarie och fiskal. Den sistnämnde var ett slags nationens polis, som hade att till inspektor eller kurator anmäla persones som på olika sätt vanhedrade nationen. För detta fick fiskalen en tredjedel av böterna, så angiveriet var säkert utbrett.

Seniorerna skulle vara församlade när en ny nationsmedlem skrevs in. Detta bland annat för att de fick vara med och dela på dennes inskrivningaavgift. Någon terminsavgift betalades inte, men när man lämnade universitet för sommaren fick man betala en avgift (”för lycklig återkomst”, dvs till nästa termin). Nationskassan (som också fick del av inskrivningsavgifterna och böterna) fungerade som en lånekassa. Men om någon lånade ut pengar till en student utan inspektors godkännande var låntagaren inte återbetalningsskyldig.

I den världen rådde rangskillnad. Studenterna gick obligatoriskt i kyrkan på söndagarna och 1719 beslöt nationen att novischerna skulle få ståplats på norra sidoskeppsläktaren, men efter tre år kunde de avancera till en läktare på södra sidan och efter en viss tid kunde man eventuellt få sitta på en stol i mittskeppet. Dessutom skulle man klä sig efter samhällsställning – också under föreläsningar. Länge var det kutym att man bar frack vid tentamen. Det fanns dessutom en särskild ”studentuniform”, av vilken studentmössan är den sista resten.

Delvis var det hårda tider. 1692 utfärdades ett kungligt brev som förbjöd studenter att vistas på krog efter 10 på kvällen (under vinterhalvåret var gränsen satt till 9). 1726 kom en ny förordning, som förbjöd studenter att utan inspektors vetskap inköpa starka drycker. Men om någon sålde sådana drycker på kredit till en student utan att inspektor visste om det så behövde studenten inte betala.

Att fester förekom var givet och att studenterna också på den tiden tog ut svängarna var lika givet. Förste maj-firandet förekom redan på 1600-talet och när novischerna kom till stan var de tvungna att betala för de äldres öl och mat på den fest som krävdes. Olika typer av pennalism förekom ofta.

Så var så mycket bättre förr, som ju många hävdar?

Pehr H Enckell, Inspektor emeritus