Recension: Elliphant @ Malmöfestivalen

På en kylig tisdagskväll behöver man ett riktigt energiknippe på scen för att hålla värmen. Jag styrde därför mina steg mot Posthusplatsen och Ellinor Olovsdotter aka Elliphant. Spelningen inleds med att en DJ iklädd kamouflagemönstrad solhatt värmer upp publiken samt konsekvent misshandlar airhorn-ljudeffekten. Sedan äntrar Elliphant själv scenen, och snabbt rivs hits som ”Could it be” och ”Down on life” av med mycket inlevelse och attityd. Andra, mindre kända låtar hastas dock igenom mer, följt av luddiga mellansnack om gråskalor mellan kön och länder blandat med lite vad som verkar vara några improviserade rim om rasism.

Till vänster på scenen står Little Jinder och Beatrice Eli med crew och kollar in spelningen. Under refrängen i ”Live til I die” presenterar Elliphant Little Jinder och hon springer ut och sjunger med i en refräng innan hon lämnar scenen. 

Detta visar ett sjukt fint systerskap som verkar finnas bland många kvinnliga artister idag; trots faktumet att Little Jinder och Elliphant är vänner sedan gammalt. Dessa kvinnliga förebilder för många unga idag stöttar och representerar varandra, något som är ett enormt positivt exempel att följa för alla deras fans. Elliphant bjuder kort sagt sin publik på en vitamininjektion innehållandes girl power, självförtroende och en ”fuck you”-attityd, som ingjuter en maffig kampvilja mot orättvisor.

Bästa från kvällen: Loggan med ”BAS: Baltic Semen Support” på DJ-båset.Sämsta från kvällen: Alla pappor i publiken som stod i vägen för de som dansade vilt framför scenen.
Betyg: Tre av fem langos. 

Text och foto: Elsa Brandt